SVEALINNÉA

07.06.18

Har suttit och kollat på denna skärm nu i säkert 15 minuter för att på något vis komma på hur jag ska inleda denna text. Folk har tjatat (ja jag anser att det är tjat) på att jag ska prata. Prata med dem, prata om det. Men ibland undrar jag om folk känner mig alls för well, im not the one who talks. En jävla massa i vanliga fall men inte när det faktiskt är något som skaver för mig. Men skriva, det kan jag. Så jag väjer att göra detta på mitt sätt, för er alla att läsa men sen kan jag återgå till att bearbeta detta i det tysta igen. Förmodligen blir det även lättare efter detta när jag får ur mig mina tankar istället för att bara ha dem i huvudet. Vi får se helt enkelt, kanske behöver jag bara några dagar innan jag kan prata om det utan att böla tills jag knappt kan andas. Och OM. Om det finns en enda människa som känner det jag känner just nu, och denna text kan vara till någon som helst hjälp, så.. Vore det ju fantastiskt. 

 

Jag googlade precis på trauma och detta var då vad som kom upp

''Ordet trauma betyder skada. Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera. Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Att vi upplever dem är tecken på att vi börjar återhämta oss från det som hänt.''

Blandade känslor. Trauma? Jag? Nä. Fast jo? Eller? Visst har man vart med om sin beskärda del här i livet men ett trauma, det känns så jävla långt ifrån.. Mig, allt, min vardag, mitt liv. Men en del av tillfrisknandet vet jag ju efter mina många vändor i terapi är erkännandet. Erkännandet. Ja, fan, det hände. Något fruktansvärt hände och jag.. Var där. VAD undrar ni säkert nu.. Jo, såhär:

Jag och A hade årsdag här i förrgår, då vi inte ville lägga några supersummor på det så tänkte vi att vi bara återskapade den exakta dag vi hade för prick ett år sedan. Vi hade haft en skakig vecka och mådde väl ingen av oss, så bra. (nu snackar vi om förra året) Så jag bestämde mig för att ta till min kära pappa och be honom boka ett hotell, vilket som helst, för hans hotell-poäng han får av jobbet. Sagt och gjort. Vi käkade på en restaurang innan vi åkte till hotellet - där vi blev vi. Ekonomiskt och mysigt att göra om allt det där tänkte vi - så vi bokade exakt samma hotell och gick till samma restaurang. Sjukt att vi satt en vecka innan, I Italien, och pratade om detta och hur mysigt det faktiskt skulle bli.. Och om vi till och med kanske skulle göra det till en tradition varje år. Det, lär det nog inte bli. 

Efter jobbet, i tisdags, hämtar Adam mig vid Gullmars och vi sätter kurs mot restaurangen. Det är kö-igt, och vi sitter och skrattar, pratar, klagar på kön - vi ville ju fram liksom, vi var hungriga och ivriga inför att starta vårt firande.. Målar naglarna gör jag med. Konstigt det där, för när det som sedan hände väl inträffade så tänkte jag ''fan vad onödigt att jag målade naglarna''. Väl framme så beställer vi in goda förrätter, cava, och det vi mest längtade efter.. Deras souvlaki-spätt. Dom är verkligen goda. Också konstig tanke som slog mig.. ''fan att jag inte åt upp maten, ska jag dö utan att ha ätit upp maten?''. Vi sitter där och pratar, småäter.. Verkligen har det bra helt enkelt. Tills jag hör ett ljud, som om någon knäpper JÄTTEhårt med fingrarna. Ja, precis så uppfattar jag det. Fattar ingenting, men på en sekund efter det ser jag hur A som vanligtvis har stora ögon, få golfbollar till ögon. Och hur han kollar på mig och säger ''ner'' alternativt ''fort''.. Minns inte riktigt. Och slänger sig på golvet. Min allra första tanke är ''fyfan vad du är pinsam, bara för att vi är utanför tullarna så behöver det ju inte vara en jävla skottlossning''.. Men tji fick jag. Blandat med några skrik och förtvivlade rop inser jag att något slår i väggen bakom mig. (på utsidan av väggen ska tilläggas, jag satt innanför) Ett hårt skarpt klirr följt av ännu fler knäppar. Utan att tänka handlar jag. Nu ligger jag på golvet och paniken sköljer över mig likt en jävla tsunami. Om jag ska gissa så slutade det komma skott bara någon sekund efter jag lagt mig på golvet men, så kändes det inte. 

För att vara en människa med ganska grov dödsångest så kan jag få katastrof-tankar lite när som helst, på bussen, på tåget, på flyget, i bilen, på stan, bland mycket folk, på konsert, ja listan kan göras lång. Kan få dem tankarna i princip närsom. En tanke slår mig som då triggar min dödsångest. Jag kan bli lite harig och i värsta fall få lite panik som tex när jag flyger. Men.. Detta var första gången jag faktiskt trodde jag skulle dö. Att mina dagar var räknade. Det var en speciell känsla, det ska ni veta. Man kan tro att man har upplevt det, men det har man inte. Man kan tro att när man legat hemma ensam mitt i natten, hört ett ljud och nästan kissat på sig i skräcken.. Att så, det är så det känns. Men i denna känsla är man ännu mer ensam, utsatt och rädd. Det är som att kroppen bara ställer in sig, på att dö. Som att den vet att nu jävlar, är det skarpt läge. Och ja, visst känner man allt det där hemska men någonstans mitt i allt - finns även en acceptans. Trodde ALDRIG, och då menar jag ALDRIG.. Jag skulle känna ens ett uns av acceptans inför döden, men I did. Jag låg där på golvet, livrädd men helt införstådd med att jag skulle ta mitt sista andetag inom några minuter eller sekunder. Och vet ni, kära vänner.. Det är det som känns svårast att komma över, att jag faktiskt inte dog. Att jag fick bekanta mig med en känsla som jag kommer behöva känna någon mer gång, men denna gång blev det inte av. Som att lära känna någon man föraktar så, och inte vet nästa gång hen ska komma på besök igen. SJÄLVKLART är jag tacksam som fan för att jag lever och jag vill ju absolut inte avsluta mitt liv under några omständigheter.. Utan det var, är, bara det sämsta möjliga att ha upplevt för mig och min dödsångest. Fattar ni vad jag menar? 

Iallafall så ligger jag där på golvet, helt omsluten av min fantastiska pojkvän, som med en självsäker röst försöker lugna mig. Han ligger helt still, klappar mig på kinden eller håret, minns inte riktigt, och viskar fina, lugnade, saker i mitt öra. Helt sjukt nu när jag tänker på det, att han kunde hålla sig så lugn. Själv väser jag tillbaka ''vi måste flytta på oss, vi måste bort, älskling, snälla vi måste röra på oss'' men han håller mig hårt och säger att ''nej, vi ska ingenstans''. En frustration över att inte få flytta på sig kryper sig på även fast jag inser att han har rätt, att resa på sig är inte ett alternativ. Han viskar att han älskar mig och jag tänker att fan, nu är det kört. Han hade inte sagt så om han inte var helt säker på att det inte var kört. Jag tror inte ens jag svarar? Jag säger nog bara återigen att om vi bara rör oss typ tre m inåt så finns det en liten vägg där vi kan lägga oss bakom. Men vi ligger bara still, i säkert tre minuter till.

Folk som berättar om saker som dessa säger att man kan tänka väldigt mycket på lite tid.. Har aldrig förstått hur mycket, förns nu. I många fall handlar det inte ens om minuter, utan sekunder. Men i mitt fall snackar vi minuter. Inte många, allt tog max fem minuter, från första skott tills att alla stod upp igen. Men det kändes som en jävla evighet. Mina första tankar var om dom där ute, dom hemska hemska människorna där ute, hur dom såg ut, varför dom utsätter oss oskyldiga för detta, hur dom ska kommer gå till väga, om dom likt det som skedde utanför, skulle avrätta oss på samma sätt. Jag funderade på hur det skulle kännas, hur jag skulle se ut med ett hål i kroppen, om både jag och A kommer dö, eller bara en av oss.. Om dom skulle få till min begravning som jag ville, kommer dom ta rätt Beyonce-låtar? Kommer dom ihåg att jag vill ha en vit begravning och inte en svart, eller har jag ens sagt det till mina föräldrar? Vilken bild kommer stå på min kista? Hur ska mina anhöriga ta sig igenom detta? Kommer dom sakna mig? Vem ska ta alla mina saker? Kan dom snälla lägga mig och A bredvid varandra eller kommer dom insistera på att ha mig i Katrineholm? Ja, shit vad min hjärna spann på. På ett nästan onaturligt sätt känns det som. 

Det var ju en upplevelse i sig, men det som faktiskt var värst med att ligga där var att se på dom människor jag hade framför mig. Närmast mig låg ett par i medelåldern, och höll varandra så hårt i händerna att dom blev röda, dom kände exakt samma känsla som jag. Det syntes. Vid ett tillfälle kollade kvinnan i paret upp och rakt på mig. Och, log. Ett förstående leende. Som ''vi möter alla samma öde''. Jag tror inte jag log tillbaka, jag låg där ganska.. Tom. Med tårar som bara rann. Men jag kände vad hon ville förmedla, och det var en liten klapp på axeln i allt det där kaoset. Fint, tycker jag såhär i efterhand. Att någon man inte känner ger en lite tröst i vad man tror är ens sista stund. Men, bakom dom låg en familj. Men barn. Relativt små barn. Och där delade vi inte samma känsla. Fullt förståeligt, för vem fan vill acceptera att ens barn dör såhär? Mitt hjärta brast i tusen och åter tusen bitar och känslan av hur orättvist livet är slog mig som en hammare. Ska tilläggas att i denna stund när jag ligger och inspekterar dessa människor är jag fortfarande övertygad på att ett helvete ska bryta ut när som helst även fast inga skott har hörts på säkert över en minut. Det var ren och skär tortyr. Man ville bara ha det överstökat. Kom in nu och gör slut på skiten bara, tror jag att jag tänkte. Men ingenting. Förtvivlade röster och rop utanför. Efter åter någon minut ställer sig den chockade mannen upp i paret rakt framför mig.. Inspekterar.. Fler reser sig. Följt av en röst - ''dom är borta''. Folk börjar skratta, gråta, skaka, men dom reser på sig. Alla i full chock såklart. Snart står dom alla, utom jag. Jag sitter kvar på golvet och begreppet ''krypa ur sitt eget skinn'' fick en ny mening för mig. För precis, exakt, så, kändes det. Jag ville bara ömsa skinn och försvinna därifrån. Från mig själv, från denna plats, det enda ordet som ekade i min skalle var - bort. Efter en stund la sig den värsta chocken och allt bara brast. Att se alla, att se BARN där, att se scenen som pågick utanför, det blev för mycket. Det är nästan så att det inte GÅR att ta in. Det är något som inte ska hända. 

Bild från Aftonbladet.

Följande tid efter och största delen av gårdagen har jag bara stängt in mig. I mig själv. Sovit. Antar att det är kroppens försvar när man inte vet hur man ska tackla något. Sömn. Även fast jag drömmer om det, är det inte värre än ångesten jag hade under den vakna tiden. Nu har det omvandlats. Självklart kommer det vara jobbigt att prata om som jag sa i början, men nu är känslan i mig mer ilska. Och nu ska jag ofiltrerat berätta vad det är för ilska, för kanske hjälper det mig, men ingen får ta illa vid sig för mina känslor just nu är inte logiska. Dom bara är där. Främst är det ju inför dessa människor (eller människa? såg ju ingenting men utgår från att dom var fler?) som totalt tog ifrån mig min redan rätt så obefintliga trygghet jag känner när jag rör mig utanför hemmet. Att dom förstör vår årsdag. Att dom så jävla ansvarslöst och utan att tänka på konsekvenserna, börjar skjuta precis framför en restaurang och en ICA MAXI ingång, en tidpunkt, när många äter middag/är och handlar och många civila i övrigt rör sig ute på gatorna. Att dom avrättar en man mitt framför ögonen på fruktansvärt många vittnen. Där en del av dom är BARN. Som likt många andra kommer få leva med dessa bilder på näthinnan i resten av sina liv, men för dom (barnen) lovar jag att det var än mer dramatiskt. Och kommer slå dubbelt så hårt. Det är så vidrigt och jag hoppas av hela mitt jävla hjärta att dom åker dit och får betala för det här. Det andra är ilska inför bekanta, mina vänner, min familj, Adam. Faktiskt. Men.. Hur. HUR kan allas liv bara snurra på när jag fortfarande ligger kvar där på golvet, på restaurangen? Hur kan ni lägga upp bilder på Instagram, hur kan ni skratta, umgås, äta, dricka alkohol, festa, you name it.. När jag ligger kvar här. Hur kan inte världen ha stannat för er med? Hur ska jag någonsin komma ikapp igen? Som sagt, hör mig när jag säger att jag vet att dom är ologiska. Många har vart fantastiskt fina och hört av sig och jag har inte ens svarat, så bollen ligger ju hos mig. Jag VET det. T.ex. Adam tar SÅ bra hand om mig, men ilskan att han inte är samma grönsak som jag är just nu får mig att vilja lämna honom stundtals. Att inte ens packa mina saker, bara dra. Långt långt bort från allt och alla. Helt ologiskt, eller hur? Men när jag googlade på chock så är det tydligen ganska vanligt att man får dessa ologiska tankar och känslor. Så, säkert inom snar framtid här kan jag ta till mig av all den kärlek jag blir överöst med. När det lagt sig. Var tålmodiga med mig, snälla <3

 

När jag började skriva detta inlägg, för typ tre timmar sedan nu, har nyhetsmorgon surrat i bakgrunden. Och på nyheterna uppger dem att samma sak återigen har hänt, i Tensta, inatt. Jag kan ärligt säga att jag lagt precis samma döv-öra till som alla andra när det gäller vad som händer utanför tullarna, och ja, det är sjukt att man ska behöva vara med om det för att fatta. Men det här är ju helt fruktansvärt, gräver man lite i det är det ju någonting hela tiden. Saker som ger en kalla kårar sker dagligen. Det pågår ett krig så nära oss som vi är helt omedvetna om. Som MÅSTE uppmärksammas. Innan fler får uppleva det jag fick, och innan fler mödrar förlorar sina barn i detta, innan fler ser sina bröder eller systrar ge sig in i något som slutar bakom galler eller i värsta fall i graven. Barn ska inte få växa upp under dessa omständigheter. Fler familjer får inte splittras på grund av detta. Som dom i låten Mina områden sjunger ''politikerna glömde postkoden''.. DET ÄR SANT. Snälla Sverige, politiker, vänner, bekanta, vi måste vakna, och ta något form av krafttag mot gängkrigen. Det är ju helt sjukt att det får gå till såhär. Att det gått så långt. Och vem säger att det inte bara kommer bli värre? Snart handlar inte detta om något som pågår utanför tullarna, utan även innanför. Snart finns inte konsekvenstänket kvar och oskyldiga civila stryker med på kuppen. Jag väljer att prata om det nu och jag hoppas detta skänker ett ljus över detta så fler kan se att detta är något som pågår nu, och något vi måste göra något åt. Om det så än är att sprida information vidare, eller om du som läser kanske rent av jobbar på en skola i något av de mer drabbade områdena och kan prata med ungdomarna, eller om du känner någon som ligger i riskzonen och kan försöka vända skutan för dom och få dom på rätt spår igen, och såklart, om vi kan rösta på dem politiker som är mest villiga att lägga pengar och tid på denna fråga. 

 

Jag vill rikta en stor jävla kram till alla som blivit drabbade av detta på något sätt. Om man vart med om något läskigt i samband med en incident eller om man i värsta fall blivit av med en närstående. En son, en dotter, en syster, en bror, en pappa, en mamma, ens livspartner eller en vän. Men jag vill även ge en stor jävla kram och säga Tack, till dem poliser och den ambulanspersonal (eller övriga människor som rycker in) som dagligen brottas med detta problem, sakerna dom måste få se.. Ja, jävla superhjältar är ni. Jag kommer aldrig acceptera det jag var med om, och jag kommer aldrig acceptera att det händer. Men tillsammans får vi leva vidare mot en ljusare framtid, för oss alla. Men en förändring är livsviktig. 

Återigen, tack alla som har hört av sig och hör av sig. Som sagt, livet är bara i en smärre ofas just nu. Jag är väldigt snart tillbaka, behöver bara lite tid för mig själv. :) KRAM/L

<3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas